Epilepsi

Epilepsi

Epilepsi är en grupp av neurologiska sjukdomar som kännetecknas av epileptiska anfall. Epileptiska anfall är episoder som kan variera från korta och knappt påvisbara anfall till långa perioder av kraftiga skakningar. Dessa episoder kan ibland leda till fysiska skador. För att krampanfall ska klassificeras som epileptiskt så måste de vara återkommande och ej ha en direkt bakomliggande orsak. Enstaka anfall som orsakats av en särskild utlösande orsak såsom slag mot huvudet eller förgiftning är ej att betrakta som epileptiska. Orsaken till de flesta fall av epileptiska anfall är okänd, även om vissa människor utvecklar epilepsi som resultatet av en hjärnskada, stroke, hjärntumörer, infektioner i hjärnan eller fosterskada. Kända genetiska mutationer är direkt kopplade till en liten andel av fallen.

Epilepsi är resultatet av överdriven och onormal nervcellsaktivitet

Epileptiska anfall är resultatet av överdriven och onormal nervcellsaktivitet i cortex av hjärnan. Diagnosticeringen innebär att utesluta andra tillstånd som kan orsaka liknande symtom, som till exemple svimning, samt att fastställa om en annan orsak till krampanfall existerar såsom alkoholabstinens eller problem med elektrolytbalansen. Detta kan delvis ske genom skanning av hjärnan och utförande av blodtester. Krampanfall som uppstår till följd av andra problem kan ofta förebyggas. Diagnosen epilepsi kan ofta bekräftas med ett elektroencefalogram (EEG). Anfallen är kontrollerbara med medicinering i omkring 70% av fallen.

För de patienter vars anfall inte svarar på medicinering finns möjligheter att behandla med kostförändringar, neurostimulering eller kirurgi. Det är inte vid alla fall av epilepsi som sjukdomstillståndet är livslångt. Många patienter blir efter en tids behandling friska så till den grad att behandling inte längre behövs. Epilepsi är en relativt vanlig sjukdom och uppskattningsvis mellan 5 till 10% av befolkningen kommer att ha haft minst ett oprovocerat krampanfall vid en ålder av 80 år, medan risken att uppleva ett andra anfall är mellan 40 och 50%. Tecken och symtom på epileptisk aktivitet kännetecknas av en långsiktig risk för återkommande anfall.

Huvudtyper av generaliserade anfall

Epileptiskt anfall kan visa sig på flera olika sätt beroende på vilken del av hjärnan den berör och den drabbade personens ålder och allmänna hälsotillstånd. Den vanligaste typen, cirka 60%, av anfallen är konvulsiviska. Av dessa så börjar en tredjedel som generaliserade anfall från början, vilket innebär att de påverkar båda hjärnhalvorna. Två tredjedelar börjar som partiella anfall, vilket innebär att de påverkar en hjärnhalva, de kan sedan utvecklas till generaliserade anfall. De återstående 40% av anfallen är icke-krampaktig epilepsi. Ett exempel på denna typ är absensanfall.

Partiella anfall av epilepsi föregås ofta av vissa förstadier, så kallade auras. Dessa förstadier kan omfatta sensoriska (visuell, hörsel, eller lukt), psykiskt, autonoma och motoriska fenomen. Det kan börja med ryckningar i en viss muskelgrupp som sedan kan sprida sig till omgivande muskelgrupper. Automatiseringar kan förekomma i form av icke-medvetet genererade aktiviteter och mestadels enkla repetitiva rörelser som smackande med läpparna eller mer komplexa aktiviteter såsom försök att plocka upp något eller andra ofrivilliga och omedvetna rörelser. Fenomenet är känt som en ”Jacksonian marsch”. Det finns sex huvudtyper av generaliserade anfall av epilepsi. Tonisk-kloniska, toniska, kloniska, myokloniska, absensanfall och atoniska anfall. Samtliga inbegriper medvetslöshet och sker vanligtvis utan förvarning.

Att känna igen olika typer av anfall

Epilepsi diagnos och mediciner

Tonisk-kloniska anfall av epilepsi börjar med sammandragningar av armar och ben följt av deras utsträckning längs med böjningen av ryggen. Detta brukar vara 10 till 30 sekunder och kallas för den toniska fasen. Ett rop kan höras på grund av sammandragning av bröstmusklerna. Detta följs av ett samstämmigt skakande av armar och ben som kallas för den kloniska fasen. Toniska anfall visar sig genom konstanta sammandragningar av musklerna. En person blir under ett anfall ofta blå eftersom andningen är stoppad. Under kloniska anfall skakar benen samstämmigt. Efter att skakningen har avstannat kan det ta 10 till 30 minuter för personen att återgå till normalt medvetande.

Myokloniska anfall innefattar spasmer i musklerna i antingen några områden eller i hela kroppen. Absensanfall kan vara små och endast innefatta en liten nickning med huvudet eller blinkning med ögat. Den drabbade personen faller inte omkull utan återvänder till det normala direkt efter att anfallet slutat. Atoniska anfall innebär förlust av muskelaktivitet mer än en sekund. Detta inträffar vanligen på båda sidor av kroppen. Cirka 6% av personer med epilepsi har anfall som ofta utlöses av specifika händelser. Denna typ av anfall kallas reflexanfall. Vanliga utlösande faktorer är blinkande ljus och plötsliga ljud. Vissa typer av epileptiska anfall inträffar mer frekvent under sömnen.

Effekter på socialt och psykologiskt välbefinnande

Efter den aktiva delen av ett anfall kommer ofta en period av återhämtning under vilken den drabbade kan känna av förvirring, trötthet, huvudvärk, lokaliserad svaghet och talsvårigheter. Denna fasen varar vanligtvis 3 till 15 minuter, men kan ibland pågå i flera timmar. Psykos efter ett anfall är relativt vanligt och förekommer i 6 till 10% av personer som är drabbade av sjukdomen. Epilepsi kan ha negativa effekter på socialt och psykologiskt välbefinnande. Personer som lider av sjukdomen lider till en högre grad också av depression, ångest, tvångssyndrom och migrän. Personer drabbade av sjukdomen löper en ökad risk att dö i förtid. Denna ökning är mellan 1,6 och 4,1 gånger större än den hos den allmänna befolkningen och är ofta relaterad till status epilepticus, självmord, trauma eller plötslig oväntad död av epileptiskt anfall (SUDEP).